Bläck till reservoarpennor innebär alltid en kompromiss, bläcket ska torka fort på pappret, men inte så fort att det torkar i pennstiftet. Bläckfabrikanter har alltid försökt att få fram det ideala bläcket och under 30-talet så hade Parker lyckats med ett nytt bläck som verkade väldigt lovande. Det vanliga är att bläcket torkar genom avdunstning till luften, Parkers nya bläck sögs in i pappret. Det var bara ett problem med det nya bläcket, det var väldigt aggressivt mot gummisäckarna och kunde inte användas i vanliga reservoarpennor. Så samtidigt med utvecklingen av bläcket fick man utveckla en penna som kunde hantera det. Resultatet blev Parker 51.
Pennan var färdigutvecklad 1939, vilket var 51 år efter att företaget startats, därav namnet. Dessutom var 51 ett namn som fungerade internationellt och lätt kunde kombineras med och inte dominerade företagsnamnet.
51:an var revolutionerande på flera sätt när den 1941 släpptes ut på marknaden, spetsen låg dold inne i pennan, den hade en helt ny princip på bläckuppsamlaren och en metallhuv som trycks på och inte behövde skruvas. Fyllningssystemet var samma som Vacumatic till att börja med för att senare ersättas med den nya Aerometric-fyllaren.
Den här pennan blev en stor försäljningsframgång och det höga priset gjorde att den även blev en statussymbol. Det sägs att man sålde lösa huvar som kunde bäras i bröstfickan för att ge sken av att man ägde en Parker 51.
Någon gång 1946-48 slutade man att marknadsföra Parker 51-bläcket och hänvisade fortsättningsvis till det vanliga Quink.