Eyedroppers

Det vanligaste fyllningssystemet på de tidiga reservoarpennorna var det vi idag kallar för "eyedropper". Pennan hade inget inbyggt system för fyllningen utan man skruvade bort spetssektionen och fyllde kroppen, som samtidigt var bläckbehållare, med hjälp av en pipett.
Det här systemet var ett robust system utan mekanik som kan krångla, vilket gör att det sällan är några problem med gamla pennor av den här typen. Eyedroppers tillverkades långt in på 20-talet trots att det då, sedan länge, fanns pålitliga självfyllande pennor.

Safety pen

En typ av penna som även den fylldes med hjälp av en pipett är en "Safety pen". Det som är unikt med den här typen av penna är att spetsen kan skruvas in, och förvaras i bläckbehållaren när pennan är stängd. På de tidiga pennorna hade man problem med att bläcket torkade i spetsen och i kanalen som ledde ut bläcket till spetsen. När spetsen förvarades i bläcket så försvann det problemet, dessutom hade huven en packning som gjorde att pennan blev helt tillsluten. En safety pen har oftast en väldigt kort huv och gängan för huven sitter precis i änden på kroppen, eller rättare sagt; spetsen kommer ut direkt ur kroppen, det finns alltså ingen sektion.
För att öppna pennan så håller man den med huven uppåt, skruvar av huven och matar fram spetsen genom att vrida på pennans bakre del. Bakom spetsen sitter det en korkpackning som tätar bläckbehållaren när spetsen är i skrivläge. För att kunna skruva på huven måste man komma ihåg att dra in spetsen, annars blir den skadad. Vissa tillverkare hade safety pennor där man sköt ut spetsen med hjälp av en ring runt kroppen (exempelvis Moore Pen Co.), men den vanligaste typen är den där man skruvar spetsen in och ut. De tidigaste modellerna av den typen hade en mekanik som gjorde att spetsen skruvades ut i spiral medan den på senare modeller gick rakt ut.
Trots att fyllningsmetoden med pipett rätt snart blev omodern så tillverkades safety pennor ända in på 1930-talet, Mont Blanc slutade inte producera dem förrän i mitten på 30-talet. Typen tycks ha varit betydligt populärare i Europa än i Amerika, och åtskilliga är de brev som skrevs med hjälp av en safety pen i första världskrigets skyttegravar. Bland amerikanska tillverkare är Waterman och Moore mest kända och bland europeiska kan nämnas Mont Blanc, Aurora och Kaweko. Mont Blanc pennor före 1930 är nästan enbart av safety-typ och dessa säljs till höga priser.

Självfyllande pennor

Att fylla en penna med en pipett är en lite bökig och slabbig metod, så under reservoar-pennans hela utveckling har man sökt efter en bättre metod. De fyllningssystem som med tiden blev dominerande kan delas in i tre olika huvudtyper, gummiblåsa, vakuumpump och kolvpump.

Crescent filler

De första massproducerade självfyllande pennorna började tillverkas av Roy Conklin vid sekelskiftet. Conklin var först med att använda en gummiblåsa som bläckbehållare, ett system som dominerade ända till bläckpatronerna slog igenom under 50-talet. Systemet bygger på att man trycker ihop blåsan, stoppar ner spetsen i bläcket och låter blåsan återta sin ursprungliga form, varvid den suger upp bläck. Det här gäller för samtliga system med gummiblåsa, det som skiljer de olika systemen åt är hur man trycker ihop gummiblåsan.
Det system som Conklin fick patent på vid sekelskiftet består av en skiva i form av en båge, en crescent, som stack ut genom kroppen. Under bågen sitter en ribba som trycker ihop blåsan när bågen trycks in. För att bågen inte ska tryckas in av misstag försåg man den med en öppen ring, som satt runt kroppen och kunde vridas in under bågen, för att låsa den.
Crescent fillers tillverkades av Conklin till mitten av 20-talet då de ersattes
av lever fillers.

Lever filler

Gummiblåsan var nu ett vanligt system för att fylla reservoarpennor, och man hade diverse metoder för att trycka ihop den. Det kunde vara ett litet hål där man tryckte med en tändsticka eller ett spår som var avsett för ett mynt. 1908 fick Walter A. Sheaffer patent på en mekanism där han använde en hävarm som tryckte på en J-formad fjäder inne i pennkroppen. Det här blev början till W A Sheaffer Pen Company som kom igång med sin produktion 1912.
Att fylla reservoarpennor med en hävarm blev snart den vanligaste metoden, och användes på nya modeller ända in på 40-talet.

Twist filler

Ett problem med lever fillers är att armen kan peta ut och fastna när man ska sätta ner pennan i en ficka. Ett sätt att komma till rätta med det här problemet var att ersätta armen med en vridrörelse. När man vrider änden på pennan så trycks gummiblåsan ihop. Swan kom med sitt system 1932 och kallade det för "Leverless", Security Pen Co hade ett liknande system.

Button filler

En annan metod att trycka ihop gummiblåsa var med hjälp av en tryckknapp i änden på pennan. Ett fjädersystem inne i pennan förvandlar trycket från knappen till en rörelse som trycker ihop gummiblåsan.
Parker använde sig av detta system på sina Duofold-pennor från 20-talet och ända in på 40-talet.

Aerometric

När Parker 51 kom i början på 40-talet producerades den med samma fyllningssystem som på Vacumatic. 1947 ersattes det med ett nytt system; Aerometric. Det här systemet fungerar likadant som de övriga med gummiblåsa, men här skruvar man isär pennan och trycker direkt på blåsa och fjäder. Nytt var även materialet i bläckbehållaren, gummi blir hårt när det utsätts för bläck under ett antal år, medan det nya plastmaterialet hade en betydligt längre livslängd.

Kompressor, touchdown och snorkel

Mont Blanc hade en kort tid ett system som dom kallade för "Kompressor". Det här är i grunden ett system med en gummiblåsa men man trycker ihop den med hjälp av ett övertryck i pennkroppen. Det har funnits ett äldre system där man med munnen blåste in luft i pennkroppen för att trycka ihop blåsan, men detta system blev inte speciellt långlivat, vilket för övrigt inte Mont Blancs heller blev, det var antagligen ett lite för komplicerat system.
I Mont Blancs kompressor drog man ut en kolv i pennkroppen, placerade spetsen i bläck och höll för ett litet hål, för att sedan trycka in kolven igen. Kolven skapade ett övertryck inne i pennan som tryckte ihop gummiblåsan. Nu ska man släppa ut luft genom hålet man höll för, så att blåsan kan expandera igen och suga in bläck.
Den här principen hade Sheaffer utvecklat till ett av de mer avancerade fyllningssystemen när man på 50-talet kom med sin "Snorkel" penna. Här skruvar man först på kolven varvid ett rör sticker ut från spetsen. Tanken med det här röret är att man inte ska behöva sticka ner spetsen i bläcket utan bara det här röret, snorkeln. När snorkeln är helt ute kan man dra ut kolven ytterligare. Sen är det bara att sticka ner snorkeln i bläcket, trycka ner kolven och vänta några sekunder så att gummiblåsan hinner suga upp bläck. Det här systemet fungerade likadant som kompressor-systemet, men här behövde man inte hålla för ett hål, det sköttes automatiskt med hjälp av kolven. En variant på Snorkel-systemet var det Sheaffer kallade TIPdip. Fyllningen fungerade likadant förutom att det inte fanns någon snorkel, man fick sticka ner halva spetsen i bläcket istället, därav namnet.

Vacuum filler

1932 kom Parker med ett nytt revolutionerande fyllningssystem som efter ett år bytte namn till Vacumatic. Systemet fungerar principiellt likadant som de med gummiblåsa, men här är gummiblåsan ersatt med ett gummimembran som sitter inne i pennkroppen. När man tryckte på membranet via en tryckknapp så tryckte man ut luft och sög in bläck i pennkroppen, som fungerade som bläckbehållare.
Med Vacumatic-systemet, vilket hade pennkroppen som bläckbehållare, så vann Parker två fördelar jämfört med andra pennor från samma tid; mer än dubbelt så hög bläckkapacitet och att man kunde se bläcknivån genom den transparenta pennkroppen.

Ink-Vue

Waterman svar på Vacumatic blev Ink-Vue, där man ersatt tryckknappen med en arm som manövrerar membranet.

Vac-fill

Sheaffer har blivit känt som ett märke med avancerade fyllningssystem till sina pennor. På 30-talet kom man med sin Vac-fill, som, till skillnad från Parkers Vacumaticpenna, varken hade gummiblåsa eller membran, och som fylls när man trycker en kolv nedåt. Kännetecknande för systemet är den långa tunna stången. I änden på stången sitter en packning som tätar mot kroppen. När stången dras ut kan luft passera förbi packningen men när den trycks in skapas ett vakuum mellan packningen och änden på kroppen. Vakuumet blir större ju längre in man trycker stången. När den är nästan helt intryckt går packningen in i bläckbehållaren. Undertrycket gör nu att bläck sugs in i bläckbehållaren.

Piston filler

1929 lanserade det tyska företaget Pelikan en penna med integrerad kolvpump. Pelikan tillverkar fortfarande pennor med det här fyllningssystemet och det blev snart det mest använda bland europeiska, kontinentala pennor. En annan fabrikant som tillverkar pennor med kolvpump är Mont Blanc.
Systemet består av en kolv som tätar mot pennkroppen med en korkpackning. Genom att skruva på en knopp i änden på pennan, trycks kolven ner i pennkroppen. När den är nerskruvad sätts pennspetsen i bläck och kolven skruvas upp, varvid den suger upp bläck i pennan.

Patroner och converter

Under 60-talet började patroner slå igenom som fyllningssystem. Tanken var ingalunda ny, 1890 lanserade Eagle Pencil Company en bläckbehållare i form av ett glasrör och 1936 gjorde Watermans franska representant ett försök, men det blev aldrig någon succé. Men på 60-talet kunde man göra patroner i plast som varken torkade eller läckte, och pennorna blev billigare att producera då man slapp mekaniken i fyllningssystemet.
De som fortfarande föredrog att fylla sin penna från en bläckflaska kunde byta ut patronen mot en converter som man fyllde med spetsen nedsänkt i bläck.