Inledning, de äldsta reservoarpennorna

För att man ska kunna massproducera en reservoarpenna så måste några förutsättningar vara uppfyllda:
Spetsen ska inte nötas ner när man skriver och inte korrodera av syrorna i bläcket.
Till kroppen behöver man ett billigt och lättarbetat material, som inte påverkas negativt av bläcket.
Under slutet av 1800-talet kunde man tillverka fungerande reservoarpennor. De hade en 14 karats guldspets med en hård iridium-kula längst fram och kroppen tillverkades av hårdgummi, ebonit. Det fanns fortfarande en hel del problem med pennorna men under 1900-talets första årtionden, reservoarpennans gyllene år, utvecklades de till väl fungerande skrivinstrument.
Teknikutvecklingen och designen drevs framåt i första hand av konkurrensen mellan de fyra stora amerikanska pennfabrikaten, Parker, Sheaffer, Waterman och Wahl-Eversharp.
När det gäller Europa kan man säga att de engelskproducerade pennorna liknar de amerikanska mer än franska och tyska gör. Flera amerikanska pennfabrikanter startade tillverkning i England varav t.ex. Swan Mabie Todd så småningom flyttade hela sin produktion till England. Waterman och Parker producerade tidigt pennor för europa-marknaden i Frankrike. I Italien började man också att producera pennor, ofta med en egen design. Under 20-talet gjordes väldigt påkostade safety-pennor av bland andra Aurora. Under senare år har italienska Montegrappa gjort sig kända för sin design.

Lucky Curve

Ett problem med de tidiga reservoarpennorna var den bläckplump som uppstod när man började skriva med pennan. Det här berodde på det bläck som samlades under spetsen när pennan inte användes.
1894 uppfann George S. Parker ett system som tillät att bläcket vid förvaringen kunde rinna tillbaka in i bläckbehållaren. Det här systemet fick namnet "Lucky Curve" och användes av Parker ända in på 20-talet.

Ebonit

Pennor i hårdgummi kan beskrivas som kantiga pennor i svart, rött eller en blandning av svart och rött. Till att börja med var pennorna långa, slanka och utan clips. Vissa hade en lång avsmalnande huv som gjorde att dom såg ut ungefär som stiftpennor.
Under början på 1900-talet såg nästan alla pennor likadana ut, med flata eller svagt rundade ändar. För att få lite mer liv i designen kunde man förse den med ett vågliknande mönster, chasing, på engelska.
Hårdgummi kan med tiden ändra färg från svart till olika nyanser av brunt och grönt. Det här beror på en oxidation av gummit.

Clips och ring

Fram till slutet på 1910-talet var pennorna sällan försedda med fasta clips, men det fanns lösa eftermarknadsclips att sätta på. En typ av pennor hade en ring i toppen på huven. Det var oftast en mindre penna som var avsedd att hängas i ett halsband av damerna eller i en klockkedja av herrarna.

Filligree

Hårdgummit var ett något ömtåligt material och för att förstärka det eller för att göra pennorna exklusivare kunde man förse dem med ett helt eller genombrutet överdrag av silver eller guld.

Juvelerararbeten

Fram till 30-talet tillverkade många juvelerare pennor, eller rättare sagt överdrag till pennorna. Man köpte halvfabrikat av kända märken och försåg dem med ett överdrag i silver eller guld.

Duofold

1921 kom Parker ut med en penna i röd ebonit. Det här var den första pennan som tillverkades i en kraftig röd nyans och blev en omedelbar succé, trots att den var dubbelt så dyr, $7, som andra pennor på den tiden. Big Red, som den kom att kallas, gjorde att Parker blev USA:s största pennfabrikant.

Celluloid

Vid mitten av 20-talet blev det möjligt att använda celluloid till pennor. I början var det väldigt svårt att tillverka pennor av bra kvalité. Sheaffer var tidigt ute att använda det nya materialet och i slutet av årtiondet hade de flesta stora fabrikanter bra pennor i celluloid. Det här materialet öppnade helt nya möjligheter både när det gällde färg och form. Ett av de finaste exemplen på den här typen av pennor är Parkers Vacumatic med sin genomskinliga pennkropp. Vacumatic kom i ett otal mönster och färger varav de med ett ringformat mönster runt kropp och huv är mest kända

Depressionen

På 1930-talet kom depressionen i USA och de dyra kvalitetspennorna sålde sämre och sämre. Under den här perioden slogs många, för att inte säga de flesta av USA:s små pennfabrikanter ut. Kvar blev de stora företagen som hade resurser att ställa om produktionen till billigare pennmodeller som svarade för volymförsäljningen, samtidigt som man kunde utveckla och producera sina toppmodeller.

Balance

Sheaffer revolutionerade penndesignen när man 1930 introducerade en strömlinjeformad penna som kallades för Balance. Pennan marknadsfördes med argumentet att den gav en mer balanserad, avslappnad och därmed ergonomisk skrivställning. De första pennorna var ganska spetsiga och designen blev så småningom mer avrundad. Flera typer av fyllningssystem har använts, från lever filler, plunger filler till touch down och snorkel. Designen fanns kvar ända in på 50-talet.

Art deco

Under 30-talet blev det populärt med Art Deco och det visade sig på banden runt huven. Fram till nu hade banden varit släta men nu fick de ofta ett art deco-inspirerat mönster. Ett känt exempel är Parker Vacumatic där vissa modeller hade ett grekiskt-inspirerat mönster på bandet. Ett annat, kanske mest typiska exemplet, är pennor från Wahl-Eversharp.

Skyline

Det är sällan som designern bakom en penna är känd, de flesta pennorna har designats på tillverkarnas designavdelningar. Ett känt undantag är Wahl-Eversharps Skyline. Den designades av Henry Dreyfuss, en känd amerikansk designer av ett otal vardagsföremål.
Pennorna tillverkades under 40-talet i 3-4 olika typer och ett stort antal material och färgkombinationer. I början hade man stora problem med krympning i plasten, så man får se upp med lösa toppar till huven. Tekniskt är pennan inget speciell, visserligen betonades i reklamen att den inte läckte om man tog med den på en resa med flygplan, men det var ändå samma teknik som de gamla lever-fillers, och de hade ju funnits ett tag nu.

51

Samtidigt med Skyline kom en annan penna som verkligen innebar ett tekniskt nytänkande. Den representerar höjdpunkten på reservoarpennans utveckling, men också början till slutet.
I pennsamlarkretsar står 51 för Parker 51, alla tiders mest storsäljande penna. Den var färdigutvecklad 1939, alltså 51 år efter att företaget hade bildats, men kom inte ut på marknaden förrän 1941.
Ett problem med reservoarpennor är torktiden för bläcket, man får alltid kompromissa mellan att bläcket torkar fort på pappret eller att det torkar i pennan. Parker tog fram ett mer snabbtorkande bläck och behövde för det en penna som var så konstruerad att bläcket inte torkade i spetsen. Lösningen blev 51:an där spetsen är nästan helt innesluten, det är bara själva tippen som sticker ut. Den här lösningen gjorde att bläcket inte torkade lika lätt i spetsen som det skulle ha gjort om den varit öppen.
De tidigaste pennorna hade samma fyllningssystem som Vacumatic, men senare (1947) ersattes detta system av Aerometric, ett system som bestod av en gummiblåsa i ett nyutvecklat material. Nu blev gummiblåsan inte lika känslig för uttorkning som de gamla gummisorterna och för det mesta så är de intakta än idag. Man skruvar isär kropp och sektion på dessa pennor för att komma åt gummiblåsan.
Parker 51 kom att tillverkas ända in till mitten på 70-talet och blev så populär att nästan alla andra fabrikat har tillverkat liknande pennor.

Efter Parker 51

Nu utvecklades reservoarpennan inte så mycket mer, varken tekniskt eller designmässigt. Succén med Parker 51:an gjorde att alla fabrikanter började göra pennor med täckta spetsar och metallhuvar. På 50-talet kom ju baron Bic med sina kulspetspennor som innebar ett dråpslag för reservoarpennan. Reservoarpennan blev nästan uträknad, men reste sig på 9 och har nog upplevt en renässans på senare år.
Kampen mellan reservoarpennorna och kulspetspennorna kom att prägla reservoarpennans design och teknikutveckling främst under 50-talet. För att kunna konkurrera med kulspetspennan kom Sheaffer 1952 med sin SNORKEL. Den tillverkades i en mer slimmad design och med ett fyllningssystem som skulle göra att det blev mindre kladdigt att fylla den. Båda åtgärderna var ett sätt att försöka konkurrera med kulspetspennan.

SHEAFFER SOVEREIGN SNORKEL USA 1950-tal

De flesta pennor som görs idag är anpassade för patron, så tekniskt händer det inte speciellt mycket numer.
Designmässigt kan man efter 50-talet inte se några tydliga trender, det är inte så många fabrikanter av kvalitetspennor kvar och marknaden är inte heller så stor. Man gör gärna repliker på sina gamla storsäljare och lanserar nya Limited Edition-serier för samlar- och gåvo-marknaden.
En penna som jag absolut måste nämna i det här sammanhanget är Parker 75 som kom 1964 och tillverkades i över 10 milijoner exemplar under de 30 år den producerades. Den tillverkades i silver och fick ett högt pris för att attrahera kunder som sökte lite lyxigare produkter, och för att öka Parkers marginaler på försäljningen.
Den var även en av de första pennor som kom ut i en Limited Edition-serie. 1965 lanserades "Spanish treasure fleet" som tillverkades av silvermynt från ett spanskt fartyg som sjönk utanför Florida 1715. Silvermynten fanns på ett av de fartyg som ingick i den armada som varje år fraktade indrivna skatter från kolonierna till Spanien.

PARKER 75 Frankrike 1985